Saknar mina vänner

Facebook är väl ändå en fantastisk uppfinning! Här kan man ha kontakt med sina vänner världen runt. Mina vänner på Arizona Humane Society fortsätter att kämpa för djuren, och delar med sig av sina bilder från olika arrangemang. Miss you guys!!!

Lilla Ida är bra på mycket

Sova


Skala potatis




Montera möbler



Lilla Ida är bra på mycket. Hon äter, busar, sover, plaskar med vatten och är mycket hjälpsam.

Linus är fortfarande ordentligt arg på henne, fattar inte meningen med hennes existens, och det känns jobbigt att behöva lirka med honom när man egentligen tycker att han bara är dum! Herregud, hon är ju inte farlig! Det här kommer att ta tid, känns det som.

Sen jag kom hem från USA så har det varit fullt upp och jag har inte hunnit titta på alla papper jag hade med mig hem. Jag har även mailat till Shannon, en av våra handledare, och bett henne skicka över bl a en adoptionsansökan, för det fick jag inte med mig någon. Igår kväll tittade jag i alla fall på det jag filmat, och det var roligt. Då kändes det mera verkligt, att jag verkligen varit där! Vi längtar såklart tillbaka, det var verkligen en fantastisk vecka.

När landar man?

Snabbt blev man inkastad i verkligheten igen. Tillbaka till jobbet och vardagen. Tack alla för snälla kommentarer och nyfikenhet på vad jag varit med om. Många har hört av sig och vill hjälpa till på något sätt, och jag lovar att jag ska svara. Har tyvärr inte haft möjlighet att titta på allt jag filmat, det är cirka 75 minuter. Ska bli spännande att se. Har mycket jobb framför mig om jag ska göra något vettigt av allt det här jag upplevt.

Har under två kvällar tittat på ett par avsnitt från Arizona Humane Society. Det är så svårt att förstå att jag varit där, det känns overkligt att se människor man träffat på TV. Har också blivit gråtmild över alla djuren, det gick faktiskt bättre på plats av någon anledning.

Jag tycker bilden ovan är fin. Den här hunden litade till 100% på sin "matte", hon hade honom hemma hos sig som så kallad "foster", han var inne för kontrollröntgen den här dagen.

Carina och jag är överens om att vi måste tillbaka. När vet vi inte, men nästa gång så vill vi jobba som volontärer och inte bara titta på.

Att ha en kattunge hemma är som att ha småbarn. Nu börjar Ida känna sig till rätta och då är det full fart. Finner sig inte i att vara instängd, trots att jag inte riktigt litar på Linus, kastar sig runt väggar, river ner allt, äter på allt, skriker i högan sky när man försöker bromsa. Vilken himla tur att det här är ganska snabbt övergående. Just nu försöker Denise trötta ut henne inför natten, så att vi får sova några timmar i alla fall.

Om att kämpa

Läser flera bloggar dagligen, och ett par av dem handlar om att kämpa. Man kan kämpa för olika saker, bland annat för sitt liv! Blir nu väldigt bedrövad över en av bloggarna, det går mot slutet för Ulrika. Jag har följt henne i mer än 1 år, och när jag åkte till USA så mådde hon "skapligt". Blir bestört när jag ser att det gått utför väldigt snabbt, och mina tankar är hos dig och din familj, Ulrika!

Lilla underbara Ida

Sötnos
(Foto Katarina Wiipa)

Vilken underbar liten varelse hon är, lilla Ida! Tyvärr är väl grabbarna inte lika överförtjusta. Har satt upp en nätdörr idag för att de ska bekanta sig, men det är mycket morr och fräs. Nu är jag inte så tuff minsann, som när jag adopterar bort katter. "Det kommer att gå så bra, det är bara att sätta ihop dem". Jag är rädd att de ska göra henne illa. Ida sköter sig perfekt, hon äter, sover, går på lådan och gosar. Det märks att hon är uppvuxen i ett jättebra hem (tack Katarina!). Skulle lägga ut en bild när hon ligger och spanar in killarna, men naturligvis hittar jag inte sladden till kameran.

Tillbaka i verkligheten

Compassion walkway




Inte en blund i ögonen i natt, där fick jag för att jag skröt igår om att jag inte kände något av tidsskillnaden. Var lagom mör när jag begav mig till Magazin24 för en intervju. Innan jag gick iväg blev jag stoppad av Jessica, vår föreståndare, som talade om för mig det dåliga ekonomiska läget i föreningen, och bristen på frivillig personal. Det ekonomiska läget innebär att vi för tillfället har intagningsstopp, och att vi är tvungna att stoppa renoveringen tills vidare. Jag har ett par bidrag som jag snart ska söka, så då kommer det väl inte lite pengar till renoveringen, men till katterna är vi helt beroende av gåvor, medlemmar, faddrar etc.
Jag nämnde problemet för Krister på Magazin24 och han var genast snäll och skrev om det på nätupplagan.

Att få in personal (volontärer) är inget problem för Arizona Humane Society, att få in pengar måste man kämpa för hela tiden.

Ett sätt att ge pengar där är att köpa en sten på Compassion walkway på adoptionscentrat Campus for Compassion. En sten kostar 150 dollar (cirka 1 100 kr) och då får man välja tre rader med text. De flesta stenarna är till minnet av något djur eller en vän/anhörig.

Ett bra sätt att tjäna pengar på!

På grund av att jag inte är i form idag så har jag inte provat att låta lilla Ida träffa "grabbarna", det får bli i morgon. Ida verkar trivas och myser mest hela tiden på armen på Denise. Kurrar bara man tar i henne. En riktigt liten raring.

Välkommen hem lilla Ida

(Foto Katarina Wiipa)

Så är man hemma igen då. Landade igår morse kl 08.00 efter en ganska behaglig hemresa, som gick utan några som helst problem. Åkte vi Newark, New Jersey hem - som tur var - hade vi åkt vi Chicago hade det blivit förseningar. Chicago har väl aldrig haft så mycket snö som nu! Gårdagen var inte så jättekul med tanke på lång flygresa och tidskillnaden, men jag gjorde som man inte skulle göra, lade mig och sov på eftermiddagen, 4 timmar och tog sen en sömntablett till kvällen. Sov hela natten och idag känner jag ingenting! Det är konstigt, det har jag inte varit med om vid tidigare resor till USA.

Jag hade ju bestämt sen tidigare att lilla Ida skulle hämtas idag. Så i morse kl 11 kom Marita och hämtade upp mig och Denise för färden till Linköping. Ida och 2 syskon fanns kvar i kullen, men de ska flytta snart de också. Oj vad hon hade vuxit sen jag såg henne senast. Och så söt! Hemresan gick jättebra och nu har vi en liten kattbebis här! Grabbarna här hemma har märkt att det har kommit något nytt in i hemmet, Linus har gömt sig men Rex är nyfiken. Jag släpper inte ihop dem idag, utan lilla Ida får vara instängd under natten.

Just nu känns min resa overklig, när jag vaknade i morse så kunde jag inte fatta att jag verkligen varit där, och det känns så fortfarande. Jag har så mycket som jag måste få berätta, så mycket jag vill göra. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att få till material som räcker till en riktigt bra redovisning. Ska först sikta in mig på Djurskyddet Sveriges årskonferens i mitten av maj. Jag kommer att behöva hjälp för att få till något i powerpoint, och även att kunna klippa ned all film till något bra.

Mission and Vision of the Arizona Humane Society

The mission of the Arizona Humane Society is to improve the lives of animals, alleviate their suffering, and elevate their status in society.
We safeguard, rescue, shelter, heal, adopt and advocate for animals in need, while inspiring community action and compassion on their behalf.

Syftet med Arizona Humane Society är att förbättra livet för djur,minska deras lidande, och höja deras status i samhället. Vi säkrar,räddar, skyddar, läker, adopterar bort och för talan för de djur som är i behov av hjälp, medan vi inspirerar allmänheten till handling och medlidande å deras vägnar.

(Tack Stefan för den exakta översättningen)

Utflykt till Scottsdale

"Ruttan"


"Arizona - The Grand Canyon State"


Camelback Mountains


Carina vid Scottsdale Fashion Square


Grand Lux Café


Jag har fått två nya kompisar


Rainforest Café


Sista dagen på den här resan tog vi bilen med lilla "Ruttan" i och rattade ut på motorvägen. "Ruttan" är vår GPS, hon har lurat oss en del den här veckan. Favoritutrycket har varit "rutten räknas om". Ja, det är ju vi som kört fel förstås, men hon har ett uttal på gator och avenyer som går till historien.

Scottsdale är en finare del av Phoenix, och vi tog en tur till Scottsdale Fashion Square, gick runt och tittade lite bland de fina affärerna. Nere på 5th Avenue fanns en del små trevliga affärer och caféer.

Åkte sen runt och tittade lite innan vi begav oss till Arizona Mills för den sista shoppingen och lite mat. Lite tråkigt att vi inte hade någon mer dag på oss här, med tanke på all vacker natur som ligger i närheten av Phoenix. Till Grand Canyon är det bara några timmars körning.

På "Rain Forest cafe" åt vi en härlig middag bland vattenfall och vilda djur som blev "levande" en gång i kvarten. Ett häftigt ställe!

Nu har vi packat våra väskor, kl halv 5 i morgon bitti måste vi kliva upp för att ta oss till flygplatsen.

Den här veckan har ju, som ni förstår, varit helt fantastisk. Det här äventyret kommer för alltid att finnas i våra hjärtan.

Det är inte slut med rapporter om/från Arizona Humane Society här, en sammanfattning kommer. Är det någon som har några speciella frågor om verksamheten, skriv kommentarer så ska jag försöka svara på frågorna.

Vi säger Hej då från ett soligt Phoenix!

Huvudvärk någon?

Det är väl bara i det här landet det är möjligt att köpa 1 000 stycken Ibuprofen receptfritt! Billigt och bra, 19.99 dollar.

Sista dagen på Arizona Humane Society

Dagens lilla goding, å vad söt och rar hon var


Gänget på "behavior"


Stackars lilla pitbull


Stacie, Marie och Valerie



Rara lilla Shannon


Heart Attack grill


"Sjuksköterskorna"


Arizona Mills


Arizona Mills



Idag var vår sista dag på det här äventyret. Det var dags att besöka avdelningen för "behavior", det vill säga beteendeutvärdering av hundar. Det här har man sett på TV, och det är inte alltid det slutar bra för hundarna man testar.
Här träffade vi Marilyn, föreståndare, och två av hennes "beteendevetare på djur". De här två tjejerna är även utbildade djursjukvårdare, och en av dem jobbar dessutom på EAMT, så de är mycket kunniga med djur.

Det här var riktigt intressant, och de förklarade hela tiden för oss vad de gjorde och vilka tecken de såg på hundarna. Vi fick vara med när de testade 6 hundar.
Man har en checklista med 11 punkter som man börjar pricka av redan när hunden kommer in till kenneln. Det är bl a hur den reagerar på miljön, kontakt, smekningar, mat och lek med människor, kontroll av tänder, möte med andra hundar osv.
Om hunden visar sig ha problem med några av de här sakerna så kommer man in på den här avdelningen hos tjejerna, som träffat hundarna tidigare. Dessutom kan hunden vara stressad i kennelmiljön, så det är viktigt att den får en chans på annan plats.

Av de 6 hundar vi fick träffa klarade 3 stycken testet, en var tveksam och skulle få gå till något man kallar "rescue", som är en speciell grupp som kan jobba med de problem hunden har. 2 stycken hundar fick tyvärr gå till avlivning. Den ena hunden var döv och hade visat tecken till aggressivitet ute i kenneln, försökte bita när man gick in till den och när man skulle ta av kopplet inne i buren så gjorde den utfall.
Tyvärr klarade den inte testet, utan visade samma tecken,och inte mattestet heller, då den blev helt galen, och man ansåg att den inte kunde gå till omplacering.

Det andra fallet var riktigt sorgligt. Det var en pitbullflicka som kommit in igår. Redan från början hade hon varit väldigt stressad i sin bur, farit upp och ner på väggarna, fram och tillbaka hela tiden. Dessutom hade hon en typisk inavelsskada, ett missbildat ben som hon haltade omkring på. Usch, så sorgligt att se. Nu skulle hon testas, och om hon klarade testet så skulle benet amputeras.
Hon hade så snälla ögon, var fram till mig och Carina och hälsade och gav ett vänligt, men mycket stressat intryck. Hon får verkligen runt, runt med sitt missbildade ben, och varje steg gjorde ont i mig.

När det var dags för mattestet så kom avgörandet. Man serverade maten och sen skulle man ta skålen, då frös hela hunden till is och ögonen ändrade karaktär från snälla till onda. Det var riktigt otäckt att se. Som Marilyn sa, hade man fortsatt att provocera hade hunden bitit ordentligt och det kunde ha blivit riktigt otrevligt.

Det var sorgligt att se henne, men på något sätt kändes det ändå skönt att hon skulle få somna in. Vi tyckte så synd om den stackarn med det där benet, och hon hade fått lida tillräckligt.

Efter lunch fick vi träffa Angela Bartell, som är chef för "Public clinics", och den här delen av AHS är lite speciell. Det här är en veterinärklinik för allmänheten där man får kastrera, sterilisera och vaccinera sina djur till ungefär halva priset av vad man får betala hos en vanlig djurklinik. Det var här det var full aktivitet i fredags när vi kom, då var det vaccinationsdag. Vi fick gå runt och titta i lokalerna, som var nya och fräscha, och här var det också löpande bandprincip. Cirka 35 kastreringar/steriliseringar på katt och hund klarar man av på en dag. En viktig del av verksamheten, för - som Angela sa - ju fler som kastreras, desto bättre. Då slipper man förhoppningsvis få in avkommorna på djurhemmet så småningom.

I Sverige kör vi ju kastreringskampanjer, då veterinär och Djurskyddet Sverige (som ger bidrag) samarbetar med djurhemmen, och erbjuder allmänheten kastrering till reducerade priser, men det skulle man behöva göra hela tiden!

Efter det var det dags för farväl, och det blev riktigt jobbigt ett tag när vi gick runt och tackade de vi hade träffat tidigare. Vi lämnade över lite choklad och dalahästar här också, och det blev mycket uppskattat. Rara lilla Shannon, som var den första vi träffade i fredags, och idag fick vi ta kort på henne. Hon kramade oss och ville absolut att vi skulle höra av oss igen. Och Guy, som ju ordnade allt åt oss, som undrade hur vår vecka hade varit.

Sen gick vi vidare till EAMT-gänget för att lämna över lite presenter. Idag hade det minsann inte varit lika lugnt som igår inte och Valerie, som vi åkte med igår, var ledsen för hon hade hämtat en hund i bedrövligt skick som man fick ta direkt till avlivning.

Det var med tunga steg vi lämnade Arizona Humane Society, denna otroliga organisation, utan motstycke! De säger precis som vi i Sverige som jobbar med samma sak, man önskar att man inte skulle behöva finnas.

Så tog vi vår lilla Hyundai och rattade, med "Ruttan" ut på motorvägen, till Heart Attack Grill. Det här galna stället var man ju tvungen att kika på. Varken jag eller Carina var sugna på att äta här, och en dam vi mötte i dörren upplyste oss om att maten inte var värd pengarna.
Här får man en patientskjorta på sig, ett band runt handleden, blir serverade av "sjuksköterskor" och om man äter den allra största burgaren, ja då får man åka rullstol ut. Sånt här gillar Amerikaner!

Resten av den här dagen har vi vandrat runt på Arizona Mills och gjort av med lite pengar, det är inte särskilt svårt här. Allt är så billigt! Levis jeans kostar cirka 150 kronor t ex.

I morgon är vi "lediga", men fortsättning följer...

En kärlekshälsning

Nu har vi varit hemifrån snart 1 vecka, och vi börjar längta efter våra nära och kära, våra djur och våra älsklingar!

Vi är snart hemma hos er. Älskar er!

EAMT - "Djurpolisen i Phoenix"

Carina och Stacie DaBolt


Första fallet, 2 lösdrivande hundar


Rengöring av bilen


"What a nice little cabo" som AJ sa


Polisen och AJ


Lilla Stumpy


Överläggning om ett fall


Rosie och Stumpy i varsitt knä


Idag var den stora dagen när vi skulle få följa med EAMT (Emergency Animal Medical Technicians) ut i deras bilar. Det här är alltså en del av Arizona Humane Society, och man har sitt kontor och sina bilar på samma ställe som djursjukhuset och övrig verksamhet. Vi träffade Stacie DaBolt, föreståndare, som berättade för oss om deras arbete, och visade oss sambandscentralen dit alla samtal kommer. Här jobbar 17 personer, några med utredningar som bara hämtar vanvårdsfall, och några hämtar skadade, sjuka och hemlösa djur. Man har 7 akutbilar. I några av dem finns 4 stycken små "akutrum" där man kan sätta dropp och ge smärtstillande innan man åker tillbaka till sjukhuset.

Man har stora problem runt om i Phoenix med djursamlare och vanvårdsärenden. Stacie berättade också att det står 500 personer i kö för att få gå den speciella utbildning som krävs för att jobba här. Det var inte utan att vi fick nypa oss lite i armen när vi klev in i bilen för åka iväg. Vilken fantastisk känsla att få vara med om det här!

Vi hade förberett oss på att få se det värsta, så det var lite pirrigt när vi gav oss iväg på vårt första fall med Valerie, som jobbat i organisationen i 12 år.
Det här fallet visade sig vara ett undantagsfall. Det här var 2 stycken så kallade "straydogs", alltså lösdrivande hundar.
Lagarna i Arizona tillåter att katter springer löst, det är "vilda djur", precis som prärievarg etc. Det är beräknat till att det finns 600 000 (!!!)lösdrivande katter i Phoenix, som man nästan aldrig ser till. De lever under broar, i rivningshus osv. Lösdrivande hundar plockas upp av en speciell kommunal myndighet. AHS får endast ta sjuka eller skadade hundar. De här 2 hundarna hade plockats upp av en privatperson, tydligen en myndighetsperson, och därför gjorde man honom en tjänst genom att hämta hundarna. Det var 2 fina hundar i gott skick, som vi körde tillbaka till djurhemmet för en första kontroll. Där måste de alltså stanna i 72 timmar innan man kan gå vidare i processen. Alla hundar måste dessutom gå igenom en beteendeutredning, som vi ska få vara med på i morgon.

Nästa utryckning var till södra Phoenix, som är ett riktigt problemområde. Man hade fått ett anonymt mail om 5 aggressiva hundar utan skydd mot väder, och utan vatten. Vi kunde köra på en bakgata bakom huset och det visade sig att det var minst 6 hundar på en skitig bakgård, inte fastbundna men utan skydd och med endast lite vatten. Och de var inte att leka med! Valerie försökte få kontakt med ägarna till hundarna, men ingen öppnade. I såna här fall sätter man en lapp på dörren och så har ägaren 24 timmar på sig att höra av sig. Vi behövde bara köra några kvarter så fick Valerie ett utrop från sambandscentralen att ägaren var i telefonen. Hon hade alltså varit hemma och troligen stått bakom gardinen och kikat.

Nästa utrop var till norra Phoenix där man fått in rapport om en utmärglad hund. På väg dit fick Valerie samtal från special agent AJ Meadows som behövde hjälp i downtown Phonix, så vi fick göra en avstickare dit. Där hade hon omhändertagit 3 valpar (pittbullblanding) och ägaren var mycket hotfull i telefonen. Hon hade även kallat på polis, som kom under tiden vi var där. Här kändes det lite läskigt att vara, det var en obehaglig stämning när ägaren dök upp, och vi hoppade in i bilen igen. Han hade flera hundar på gården, som såg ut som en soptipp. AJ är inte att leka med och hon läste först lusen av honom och tvingade honom sen att städa upp på gården. Det rasslade och skramlade på bakgården när han "städade" och AJ pekade och skällde.

Efter det fick vi fortsätta på vårt utrop, men med 3 hundar i bilen, mot norra Phoenix. Ute på motorvägen blev det tvärstopp på grund av en trafikolycka. Vi satt fast på motorvägen i 1 timma och kunde inget göra. Om hundarna vi hade ombord varit sjuka eller svårt skadade kunde de ha dött under tiden. Vi hade en jäkla otur att det här hände när vi var med, Valerie hade aldrig fastnat på motorvägen tidigare!

Valerie hade fått fel uppgifter så vid det första huset hittade vi bara en stor rotweiler som gick runt på en skitig bakgård utan skydd. Valerie lämnade ett meddelande till ägaren, som inte öppnade dörren, om att han skulle ordna till det för hunden.Den rätta adressen visade sig vara på andra sidan gatan och där öppnade man dörren. Den utmärglade hunden visade sig vara en 14 år gammal sjuk hund, som ägaren inte ville avliva eftersom det var "hans älsklingshund". Mannen som var hemma var sonen i huset och han ville absolut inte släppa in Valerie för att visa hunden. Det blev en massa samtal till mamma, styvpappa osv, men ingen ville släppa in Valerie. Under tiden kom grannen ut, som fått en lapp på dörren, och han var inte på gott humör. Gick till attack direkt och började bråka, och så gaddade grannarna ihop sig.Det blev riktigt otrevligt och även vi fick oss en känga i bilen, vi blev kallade "doggies". Valerie kom ingenstans med de här grabbarna, utan lovade dem att de skulle få med hennes chef Stacie att göra i morgon.

Efter det åkte vi tillbaka med de 3 valparna som vi hade bak i bilen och Valerie skällde nästan hela vägen. "Asshole" var ett flitigt använt ord under den resan,kan jag säga.

Eftermiddagen tillbringade vi på sambandscentralen. Den här dagen var den lugnaste i mannaminne!! Är det jag och Carina som för otur med oss? Eller ska vi kalla det tur?På ett sätt var det ju bra att vi inte behövde se några direkta tråkigheter, men ändå var det lite snopet att det inte blev "mer än så här".

På kontoret bor lilla Rosie, en 12-årig katthona som omhändertogs tillsammans med 50 kaniner från en samlare. Hon har bott på kontoret i 3 år, och här har hon full uppmärksamhet. Hon går på medicin, vi vet inte för vad, så det hade varit svårt att adoptera bort henne på grund det och åldern, men hon har det så bra där hon är.
Idag var även lilla valpen Stumpy på besök där inne. Hans ägare sitter häktad för djurplågeri, han hade knäckt 3 av benen på den stackars lilla valpen med hantlar!
Hur är man funtad om man gör något sånt??

Det var en otrolig dag på ett otroligt ställe med härliga, tuffa, orädda människor som gör allt för att rädda djur i olika situationer. Vi fick höra alla möjliga historier om hur man lirkar med människor för att komma dit man vill.

Tack och lov för den här organisationen! I en stad med så många hemlösa och misshandlade djur känns det så härligt att veta att här kan de få hjälp. Jag önskar av hela mitt hjärta att vi kunde ha något liknande hemma!

Vi börjar bli trötta mentalt nu. Det är så många intryck och så många känslor. Det är bara 1 dag kvar, då ska vi vara med på "behavior", där man testar hundar om de är lämpliga att adopteras bort. Om vi får tid över så är vi lovade att få åka med Valerie ut på något mer fall, eftersom det inte blev så mycket idag.

Men först ska vi sova, så vi säger god natt från Phoenix.

Åter till Sunnyslop och Second Chance Hospital

Dr Fisher och Karyn

Lilla Jasmine

Liten katt med bruten käke som fixerats

Veterinär Jennifer och assistent Mark söver en liten valp med skadat öga

I det här rummet passerar alla katter som kommer in

Marie vid en av djurambulanserna

Och någon hade kört på vår bil och stuckit

I morse klockan 10 träffade vi Serenna Ness, chefsveterinär, för en rundtur på Second Chance Hospital, som är det traumacenter dit de djur kommer som på något sätt är skadade. Här jobbar 7 veterinärer (kl 07-20) och ett antal veterinärassistenter, samt volontärer.Idag fick vi klartecken att använda kamera och videokamera, och det gjorde vi flitigt. Vi lovade att det bara skulle vara för eget bruk, tydligen så har Animal Planet rättigheterna för att få filma.

Första operationen för dagen var på taxflickan Jasmine, vars matte Karyn är veterinärassistent. Jasmine hade juvertumörer som skulle plockas bort, och Karyn och veterinär dr Fisher genomförde operationen. Dr Fisher är en trevlig man som pratade och skämtade hela tiden. Operationen gick bra och lilla Jasmine kvicknade snart till. Dr Fisher ville visa oss en katt med bruten käke, som han hade opererat för några dagar sen. Katten fick näring via en sond som gick in i nacken. Den här operationen var unik, just den här tekniken hade aldrig tidigare använts. Idag skulle fixeringen plockas bort och man skulle fotografera resultatet, för att sen sprida till kollegor i övriga landet.

Efter det var det dags för en liten hundvalp med skadat öga, som man tyvärr var tvungen att operera bort. Veterinär Jennifer och assistent Mark genomförde den operationen. Det gick snabbt och smidigt att plocka bort ögat, och den lilla killen kommer att klara sig alldeles utmärkt med bara ett öga.

Den här delen av sjukhuset är ganska sliten, och inte så stor. Det är katter, hundar och folk överallt. I själva traumarummet söver man djuren, som sen flyttas över till operationssalen. I traumarummet finns även laboratoriedelen där man analyserar alla prover. Även röntgen ligger här. Just den här delen skulle verkligen behöva vara större, det känns trångt men funkar otroligt bra ändå.
Under tiden vi var på plats så kom det inte in några riktigt akuta fall, annars är här vanligt att det kommer in djur med både skott- och knivskador.

Efter lunch var vi med en stund i den delen av sjukhuset där alla djur kommer in. Alla passerar här, varesig de blir inlämnade av sin ägare, eller kommer in med djurambulanserna. Man kollar efter chipmärkning, fotograferar, vaccinerar och letar efter eventuella skador.

Sen var det dags för Shelter hospital,en annan del av byggnaden, där man alltså kastrerar och steriliserar alla djur på löpande band. 2 veterinärer jobbar heltid här. Upp till 60 kastreringar/steriliseringar kan man utföra på en dag på katter, hundar och kaniner. Assistenterna söver djuren utanför, sen in med dem i operationssalen, och när det är klart får de kvickna till på golvet (hundar) och övriga djur i burar. Det finns en assistent som ser till dem under uppvakningen. Vi var med och tittade på några operationer och pratade med de trevliga veterinärerna, som även de undrade hur vi hade hittat just till dem!

Ytterligare en helt otrolig dag till ända. Nu har vi sett hela kedjan (förutom djurambulanserna) och är förbluffande av effektiviteten, med så många människor och djur inblandade. Hur snabbt djuren kommer ut till adoption, eller blir placerade i fosterhem. Ingen förvaringsplats här inte! Det känns så skönt att veta det när man går runt och ser alla små stackare. Tack vare det har det så här långt gått mycket bättre än vad vi trodde känslomässigt. Under den korta tiden här så blir de så väl omhändertagna, alltid ett vänligt ord och några smekningar när man går förbi burarna eller håller på med djuren.

När vi kom ut till bilen så hade någon passat på att backa på oss. Vad gör man då? Skulle vi ringa till biluthyrningsfirman, åka dit, eller göra en polisanmälan? Som tur är så har Carinas man en bekant som jobbar här i Phoenix. Vi hade fått hans telefonnummer, och det kändes bra. Vi ringde till honom och han kontaktade biluthyrningsfirman. Det räcker med att vi fyller i ett papper och visar upp skadan när vi lämnar tillbaka bilen. Det var skönt, då slipper vi det strulet. Tack för hjälpen Unto!

Ja, så skulle vi blogga då! Då passade nätverket på att packa ihop, så det blev inget inlägg, men det kommer nu.

Det största äventyret väntar nu idag. Det är tidig morgon när jag skriver det här. Vi håller på att göra oss i ordning för att följa med EAMT (Emergency Animal Medichial Technicians), d v s den så kallade "Djurpolisen i Phoenix". Den här dagen kan bli tuff, det är nu vi kan få se den riktigt tråkiga sidan.

Om nätverket vill så hörs vi senare idag!

Söndag - vår lediga dag

Michelles hälsning till oss


Att vi hade ledigt idag hindrade inte oss ifrån att åka tillbaka till AHS Camp for Compassion. Vi ville så gärna tacka Michelle och hennes arbetskamrater för den fantastiska gårdagen, och lämna över lite presenter. Michelle och Gloria blev överlyckliga över att se oss igen, och vi var bara tvungna att stanna en stund. Gloria hade sin hund Jackson med sig idag. Jackson och hans bror hittades i skogen i Utah, cirka 8 veckor gamla. Han är döv och ser lite dåligt, ett typiskt inavelsproblem. Han har haft tur som hamnat hos en så fantastisk person! Gloria är chef över volontärerna, har titeln "lead docent", och ansvarar för utbildning av volontärer.

Vi gick runt en stund och hälsade på katterna och hundarna, många av de som var där igår hade fått nya hem. Det råder en härlig stämning på stället, och alla är engagerade när någon får ett nytt hem, och sprider genast nyheten. Vi har inte fått klart för oss hur många som jobbar i den här enorma organisationen, men att det är hundratals det rör sig om är säkert. På det har man cirka 1 500 volontärer som lägger ner ett enormt arbete, och som man inte skulle kunna klara sig utan. Volontärerna städar, gosar, rastar och har visningar av djuren hela tiden. Hela organisationen är baserad på donationer, man har inga kommunala eller statliga bidrag. Givetvis har man en otroligt duktig ledning som hittar nya sätt att få in pengar på hela tiden. Eftersom organisationen är väl ansedd så kommer det in mycket pengar, förra året fick man in cirka 8 miljoner dollar!!

Innan vi gick ut besökte vi den fina butiken. Sherry, som jobbade där, blev också imponerad över att vi åkt så långt för att besöka dem, och gav oss varsin present - en jättefin nyckelring!

Även idag var vi rörda till tårar när vi åkte därifrån, över det underbara stället med så många fantastiska djurvänner, och över gästfriheten och jobbet de lagt ner inför vårt besök.

Marie, Gloria, Michelle och Carina

Dagens goding, lilla Nick, 5 månader

Gloria och Jackson

Arizon Humane Society - Nina Mason Camp for Compassion (South Mountain location)

Huvudingången till AHS, South Mountain

Den tjusiga receptionen

Michelle berättar för Carina om några av katterna som är klara för adoption

Ifyllande av papper och samtal inför adoption

Här är två av chihuahuorna som fick nya hem idag


Idag var det dags för det stora, flotta stället och möte med Michelle Markham, en av cheferna för verksamheten. Direkt när vi klev in genom dörrarna blev vi förstummade! Nu förstår vi personalen på Sunnyslop, där vi var igår, som hela tiden pratade om det här adoptionscentrat. Det såg ut som receptionen till ett flott hotell. Tjusiga färger och ljuv musik i bakgrunden, tyst och stilla men ändå full aktivitet. På det här stället sker bara adoptioner (och vaccinationer vissa dagar i veckan) och djuren kommer hit från Sunnyslop,som alltid är första instans. I genomsnitt stannar djuren bara här 10 dagar innan de får nya hem! Här finns en stor adoptionsdisk, där man först får anmäla sig och bli godkänd.Sen går man med en anställd och tittar på djuren, och umgås med dem i speciella rum tillsammans med en volontär som berättar om djuret och dess behov.Efter det går man med en anställd och gör i ordning kontraktet och betalar. Det finns även speciella rastgårdar där man kan få ta ut hundarna. Har familjen redan en hund kan man ta med den för att prova om det går bra med den nya hunden. På området har man även stora rastgårdar och en djurkyrkogård. Det finns en stor sal där man har speciella tillställningar, och den kan även hyras av allmänheten för fest eller bröllop. Man har plats för flera hundra djur, men för tillfället fanns inte så många hundar inne.
Just idag var den stora dagen för att låta de omhändertagna chihuahuorna (som jag skrev om tidigare i bloggen) släppas för adoption. Man väntade anstormning av folk som ville adoptera dessa. Michelle tyckte att vi skulle delta under presentationen, och eftersom det var flera som var intresserade av samma hund, så fick de ta varsin lott, och Carina och jag fick den äran att dra vinnarna. Otroligt!
Idag var det inga problem att få fotografera, tvärtom, vi både filmade och tog massor av bilder. Vi är överväldigade över deras gästfrihet, alla var så otroligt trevliga och tillmötesgående och hade koll på att vi skulle komma.
De var så fascinerade och stolta över att vi hade åkt så långt för att titta på deras verksamhet! Här händer det bara roliga saker, djuren får nya hem och slutet är ju gott, så det ger en härlig stämning!
Den här dagen har varit riktigt upplyftande, vi känner oss euforiska och nästan gråtfärdiga över deras engagemang kring djuren och oss.Vi lever i en fantasivärld just nu, kan inte fatta att vi är här och att detta händer oss. Nu är vi helt slut av alla intryck, så vi säger god natt och vi hörs i morgon.

PS. De har fattat att vi kommer från Sverige, jag tror att Guy bara var tillfälligt förvirrad ;-)