När landar man?

Snabbt blev man inkastad i verkligheten igen. Tillbaka till jobbet och vardagen. Tack alla för snälla kommentarer och nyfikenhet på vad jag varit med om. Många har hört av sig och vill hjälpa till på något sätt, och jag lovar att jag ska svara. Har tyvärr inte haft möjlighet att titta på allt jag filmat, det är cirka 75 minuter. Ska bli spännande att se. Har mycket jobb framför mig om jag ska göra något vettigt av allt det här jag upplevt.

Har under två kvällar tittat på ett par avsnitt från Arizona Humane Society. Det är så svårt att förstå att jag varit där, det känns overkligt att se människor man träffat på TV. Har också blivit gråtmild över alla djuren, det gick faktiskt bättre på plats av någon anledning.

Jag tycker bilden ovan är fin. Den här hunden litade till 100% på sin "matte", hon hade honom hemma hos sig som så kallad "foster", han var inne för kontrollröntgen den här dagen.

Carina och jag är överens om att vi måste tillbaka. När vet vi inte, men nästa gång så vill vi jobba som volontärer och inte bara titta på.

Att ha en kattunge hemma är som att ha småbarn. Nu börjar Ida känna sig till rätta och då är det full fart. Finner sig inte i att vara instängd, trots att jag inte riktigt litar på Linus, kastar sig runt väggar, river ner allt, äter på allt, skriker i högan sky när man försöker bromsa. Vilken himla tur att det här är ganska snabbt övergående. Just nu försöker Denise trötta ut henne inför natten, så att vi får sova några timmar i alla fall.